Tacksam
Godmorgon på er.
Imorse när jag tog mig lite kom tanken på alla er som hjälper mig. Med tex flytten, olika kriser, ångest, jobbet osv. Helt otroligt tt det finns så många som vill hjälpa mig. Det finns inte ord till dessa personer som hjälper mig. Jag är så otroligt tacksam.
Och detta med min situvation idag och den som var för tre årsedan. Är så tacksam att jag tagit mig hit. Näst intill på egen hand (såklart stötning från många). Otroligt, jobb, två underbara barn, en fin lgh till och med en ny. Helt otroligt. Trodde inte att jag någonsin kunde på så bra igen som jag gör nu. Är även tacksam mot J. Han sköter sig ju och ställer upp när det behvös. Vilket känns otroligt bra.
Jag önskar alla kunde må så här bra.
Sedan har såklart jag oxå mina svackar som denna stress jag för jämnan lever i. Och andra små saker, men generellt sätt är allt bra. Barnen, ekonomin, boendet och måendet. Ja jag är väldigt tacksam. Och mycket är tackvare den stättningen jag fått av familj och mina vänner.
Ja det var lite om tacksamhet :D
Idag ska det jobbas lite sedan upp till stugan. Där ska det klippas gräs och donas lite. Skörda rädisor med. Muuums! Sedan ska jag försöka lära mig lite om bilen, var allt är osv så kan jag det med. Lördagen åker jag hem på igen. Då ska det packas lite mera. Söndag är det någon som ska titta på lgh igen.
Nästa vecka blir lite si sådär. Det är skolavslutning, det är körlektion, och det är studier. Och packning på det + tapetsering. Men nästa vecka tar vi då ;)
Nu ska här ordnas lite kaffe och en flytt låda till Bea.
Sluta bestämma över mig
Känns lite så nu att många vill bestämma över mina val i mitt liv. Att folk säger vad jag ska göra och så ska det vara... Det är lite jobbigt. För den sakens skull känner man bara att man vill göra tvärtom!
Hade varit gott om jag fått reda ut mina egna känslor och se vart jag landar. Eller bara fortsätta såhär ett tag.
Så länge jag mår bra tycker jag att det är värt det.
Men jobbigt att ta det steget när många är så negativa.
Mitt liv, mina känslor och slutligen mina val....
behvöde bara spy ur mig detta, det har gnagt i mig hela natten...
Känner någon sig nu träffad... Ja då är det ju så det är... Jag kan inte be om ursäkt för mina känslor!
Tänker en massa
Ja denna helgen har varit en änkar helg...
Har tänkt en massa på den ena stigen jag gått ett tag. Tror just nu det är lite fel stig :( Tror inte riktigt det kommer funka så som jag vill. Vilken känns bedrövligt.
Kanske slut på rätt stigar angående detta... Hmm
Har i alla fall tänlt en massa och tänker än!
Femårsdagen ....
Då var denna dagen kommen. Årsadgen (femårsdagen) för min älskade mormors bortgång. Tycker inte om denna dagen. Saknar henne så himla mycket. Minns henne så väl än. Hur hon såg ut, hur hon rörde sig, hennes tal, hennes lägenhet, ja precis allt. Och precis allt saknar jag så fruktansvärt mycket. Var på hennes grav igår... Hade hellre varit hos henne och druckit kaffe. Kommer så väl ihåg när hon kom hem till mig på våffeldagen och vi proppade i oss våfflor så vi fick ont i magen, thi thi... Min älskade mormor <3 *tårar*... Varför måste just hon lämna oss såhär...
Hennes grav, innan vi fick fixat den.
En massa fina blommor till en mycket älskad person.
På kvällen i skymingen, lyser ljusen för henne så fint.
Att saknaden eller såret aldrig försvinner. Man lär sig bara leva med saknade och såret som aldrig sluts....
Älskar henne så mycket, så oändligt mycket!
Jag förstår inte riktigt..
Tänkt en massa inatt, och är det något som inte är bra så är det att tänka!
Jag får oftast för mig saker som inte är sanna osv... En aning jobbigt...
Men det är så mycket som jag inte förstår, och inte kan man fråga heller...
Ska man gå vidare eller stå kvar här på samma ställe... Och trampa på ett tag till och se vart det leder. Egentligen vill jag bara säga "Ja du, nu går detta tåget, kliv ombord eller så kvar på perongen, men jag åker nu". Men det känns oxå fel! Om det nu är sant, då är man ju elak!
Kan det inte bara gå över! Att h*n tar klivet fram och så rullar vi frammåt igen.. Som det ska vara.
Tycker inte om att stå och trampa i samma grop.
Jag har utvecklast för mycket dom senaste åren för att vänta!
Har nu läst det jag skrivit... Hmm Lät inte så positivt!
Ibland måste man få ur sig skiten...
Jag vill bara få ordning på det. Har aldrig varit med om detta. Inte på detta sättet. Alla är vi ju olika vilket är tur. Men jag vill gärna att det ska vara så som jag tycker det ska vara. Men hur ska h*n veta det, om jag inget säger? Jag kommer inte säg något! Jag gör oftast inte det förräns det är försent...
Men detta tåget kommer att avgå, frågan är bara när... Och det allra störst frågan är, ska du med?
Eller är detta slutet!
Hemskt dygn!
Uch, helt slut i kroppen efter detta dyng...
Det hela började igår kväll när jag skulle lägga mig. Då såg jag att Beatrices identitend blivit "hackad". Någon hade stulit hennes identitent.
Besökte sidan och det kändes hemskt att se bilder på min dotter där ute. Som jag inte lagt ut. Kommentarer och andra saker. Uch vad hemskt det var! Sedan att hennes föräldrar hette Jimmy och Sandra och Jani! Skumt värre.
Fick ju ringt Jani. Han hade inte lagt ut något...
Fick sedan ring Lina och pratat i flera timmar. Jag var så upprörd. Efter en stund fick jag mejl från Sandra och jimmy. Det handlade om olika anklagelser mot Jani.
Fick till slut lagt mig för det fanns ju inget jag kunnde göra kl 01 på natten.
Idag, imorse ringde jag mamma. Vi åkte direkt ner till polisen. Jani mötte upp oss. Där fick vi blivit förhörda och lagt in en rad av olika polisanmälningar. Förmodligen kommer det väcka åtal och gå vidare till rätten. Inte svårt att hitta personen i fråga (verkar som dom redan hittat dom). Dom har brutit mot ett antal lagar.
Efter vi varit där åkte Jani hem till sig och jag hem till mamma. Fick lugnat mig lite.
Väl hemma upptäcker vi att sidan är borta och alla spår som är synliga (polisen har ju tillgång till uppgifter vi inte kan se).
Så nu hoppas jag att detta är över. Uch vad hemskt detta dygnet varit.
Sjuka människor som gör såhär. Undra vad dom fick för nöje. Jag var mest förbluffad över att det kunnde hända. Och att det hände oss... Både jag och Jani känner oss bättre nu. Vi kommer göra allt för att få fast dom jävlarna som gjorde detta. Man snor inte ett barns identitet.
Vi får se vad som händer nu.
Läxan jag lärt mig är att skydda alla sina bilder för vad jag fattat det som har dom tagit bilderna från min blogg. Alla andra ställena var skyddade. Så detta medgör att jag inte kommer lägga upp bilder här på barnen eller mig! Tråkigt men att det finns så sjuka människor som gör så mot ett litet barn är ju bara ofattbart.
Just nu mår jag fint igen. Var inte direkt rädd men däremot orolig och lite upprörd. Man gör helt enkelt inte så.
Blir intressant att se vad som händer och sker nu.
Ville bara tala om det för er som undrar vad det är som skett. Min blogg och en del andra ställen kommer spärras med lösenord.
Vet inte när jag stänger ner allt, men ni vet ju att det bara är att mejla mig om ni vill ha lösenordet.
Nu ska jag ta och lägga mig. Är helt slut i kroppen...
Är så tackam för Lina och mammas hjälp. Även att Jani ställde upp så som han gjorde. Kanske han fått sig en rejäl funderare! Man kan ju ändå hoppas.
Tror även "ni" läser detta... Och allvarligt, ge mig bevis! Anklaga folk och sedan inte kunna stå för det. Era jävla sjuka idijoter! När polisen väl hittar er, hoppas jag erat straff blir hårt, även skadeståndet...
Känsloladdat!
Imorse när jag vaknade låg det ett brev vid min dörr. Jag öppnade det! Och det var ett efterlängtat brev. Har väntat i snart ett halvår. Nu kom det och på sätt och vis känns det lite overkligt...
Att du finns vid min sida spelar oxå roll. Du har stöttat och hjälpt mig så mycket. Jag är så tacksam att just du finns i mitt liv. Kommer aldrig släppa det som vi har. Tack för allt <3 Tror både ditt och mitt liv kommer vara lärorikt och bra, sida vid sida är vi starka <3
Tänk att det kanske är över. Att man sedan är klar. Mitt gamla liv försvinner, del för del. Just denna del ska bli väldigt gott att bli av med.
Men har svårt att tro det. Att det kanske ändå finns hopp, att det kanske är över snart. I allafall inom fem år.
Känns lite konstigt. Tänk om det är över, så som jag liksom strävar och så når man detta gigantiska mål.
Hoppet finns.
Jag gillar helt klart tanken på att det gamla är slut och det nya tar fart. Det bättre, det finare, ett värdigt liv!
Ett liv man trivs med, som man själv skapat och vill ha... Jag är där nu men det kan förbättras och det ser ut som om det förbättras.
Jag är så tacksam och glad att jag tog steget att bryta från allt det gamla. Huset, Jani och allt som hörde till. Det är över, helt över och jag har fått en ny chans. Detta brev ser till att det blir en ännu bättre chans.
Tänk att jag tog steget, den där kvällen. Och gjorde slut på allt. Att jag släppte honom. Att jag vågade... Tack vare det är jag här idag. Med en fin lgh med nya saker, kläder nya till mig och barnen. Ett jobb, ett liv som betyder så mycket för mig...
Varför gjorde jag det enorma misstaget! Alla lär vi och f*n vad jag lärt mig! På ett sätt var det nog tur att jag gjorde misstaget! Något gott kom ur det, två små fina barn som jag håller av och älskar så högt.
Jag kan bara säga en sak som ett litev avslut...
Jag är lycklig lottad!
Att du finns vid min sida spelar oxå roll. Du har stöttat och hjälpt mig så mycket. Jag är så tacksam att just du finns i mitt liv. Kommer aldrig släppa det som vi har. Tack för allt <3 Tror både ditt och mitt liv kommer vara lärorikt och bra, sida vid sida är vi starka <3
Tre tankar!
Det jag inte förstår, har jag svårt att smälta!
Varför gör vissa männsikor som dom gör?
Jag avskyr att inte förstå...
Känslorna upp och sedan ner en sväng...
Mina känslor nu är lite upp och ner...
Ena stunden vill jag släppa allt och springa in i hans armar...
Andra stunden vill jag springa lååångt bort...
Jobbigt när känslorna är upp och ner...
Och i andra fall ska man ge en andra chans! Jag kan nog känna att man kör på och se vad som händer.
Det enda jag är jätte rädd för är att kära ner mig. Är så svårt att släppa taget då! Då vill man det ska funka... Och visst vill jag det nu oxå, men än är jag inte riktigt där... ÄN... Stegen dit är nog inte stora...
För han är ju otroligt söt och snäll... Förstår mig oftast, tänker som jag, bryr sig... Ja ni vet, allt det dära man vill, hehe, eller hur man nu ska beskriva det...
Men som jag har sagat länge, jag har minsann inte bråttom, kan ta god tid på mig och det verkar som om han känner samma :)
Och sedan att man kan prata med en väldigt nära vän, om allt. Det betyder mycket och känns bra :) Man får andra infalls vinklar och det är ju bra :) Tack gumman för att du finns där :) Älskar dig <3
Hmm var allt skänt att få ur sig detta, hehe..
Ha det nu bra så ska jag se om ajg kan uppdatera er imorgon angående helgen :)
Kramizzz
<3
Du får mig att bli varm.
<3 <3
inget speciellt
Ibland blir man glad :D
Av det lilla någon kan ge :)
Drömmar
Uch vad jag drömmer nu för tiden...
Och det är en dröm som åtrekommer om och om igen!
Just den drömmern handlar om han. Att han inte kommer och tar barnen den 25 Mars. För min del spelar det ingen roll. Men tänk på min pojke! Han räknar dagarna nu tills han ska få träffa honom. Han saknar honom så mycket. Tänk att han kan betyda så mycket. Jag hatar det. Han har väl bevisat vad han valt. Och skulle jag säga välj henne eller barnen. Han skulle välja henne för barnen betyder inte så mycket för honom.
Detta gör mig så ledsen. Pojken min kommer ligga med sitt hjärta krossat och tårarna kommer rinna ner från han kinder. Han kommer åter igen känns sig sviken. Av sin pappa, som gjorde valet igen...
Uch...
Jag hoppas han kommer den 25 Mars...
Men däremot tror jag inte han gör det! Han kommer skylla på pengar eller något annat som jag struntar i.
Stackars mina barn <3 Så mycket jag älskar dom och så mycket jag vill skydda dom från honom. Uch...
Kommer han inte den 25 så är det i alla fall över... För då behöver han inte höra av sig mera, då inväntar jag en stämning... ( är ju rätt så skyddad på den fronten)
Som sagt än så länge är det en dröm, som jag tror blir verklighet!
Hoppas jag har fel...
Jag som till och med planerat att hälsa på mina släktingar i stockholm i sommar, så att barnen fick träffa henne... Men,,, Nu vet jag inte, drömmen sitter hårt. och om och om igen ser jag min sons tårar på hans kinder. Som rinner saktna ner och han frågar mig åter igen "varför"...
Svikare!!
Hmmm...
En del saker förstår jag inte!
Som idag...
Pratade imorse med honom. Beatrice oxå men Sebbe var på toaletten så han lovade att ringa på eftermiddagen! Runt klockan 16-17...
Och tror ni han ringde i eftermiddag...
Nope, nej nej...
Han sa att han glömde...
Då är bara min fråga, hur kan man glömma sina barn! (Speciellt när han förmodlingen är med andra barn) Saknar han inte sina egna barn! (speciellt när man umgås med andra barn)
Jag kan inte säga att jag trodde han skulle ringa... Men barnen trodde honom...
Jag önskar han kunnde förklara varför han gör som han gör... Både för mig och barnen. Om vi förstår så blir det lättare! Men hans svar är ju som vanligt, mmm eller jag vet inte..
Han sa att han ska ringa imorgon, men mitt batteri på telefonen är dött... Nämen åhh vad synd...
Han kommer förlora dom, och fort går det!
Inte mitt problem!!
Vissa männsikor ogillar jag så mycket... När jag väl försöker se ljusglimtar får han det att svartna! Jag avskyr när han gör såhär för han gör mina känslor ännu värre än vad dom är...
Mitt liv är så bra nu, jag mår bra osv men minsta tanke på honom får mig att känna mig arg, sviken, besviken och allt sådant. Varför håller han på?
Är det så svårt att minnas dom?
Han!!
Hej!
Tänkte väl försöka få ner lite av mina tankar. Oftast brukar det hjälpa och jag släpper en del!
Dom flesta vet det väl säkert men han har valt nu att "prov flytta" 32 mi från oss/barnen. Funkar det så flyttar han dit permanent. Tankarna som rör mig nu är väl mest att han flyttar från sia barn nu. Och på något vis förstår jag inte att han flyttar så långt bort från dom... Det är ju långt. Och när vi bodde grannar valde han att inte träffa barnen. Nu bor han 32 mil bort! Hur ska det funka nu? "Dom" säger att det kommer fixa sig. Att han kommer ha kontakt! Vem tror på det... Jag är nu övertygad om att det kommer ebba ut. Frågan är ska jag ligga på, och se till att konakten hålls öppe? Eller ska jag låta det ebba? Får jag fråga vad ni tycker?
Känns lite knepigt!
Ska jag berätta en liten konstig sak? Han tog med sig sin bröllopskostym? Mohahah, där får man låta tankarna spira vilt, hhihihi...
Utöver detta så är förådet tömnt, papprena på barnen är skriva. Han är nu ett avslutat kapitel. Nu tar jag helg för helg. Och det känns underbart. Det är slut nu, jag slipper honom. Jag kan äntligen börja mitt egna liv. Denna känsla skulle ni känna, hihi.
Äntligen är det över :D Förutom att han är skyldig mig en himla massa pengar... Men just det kapitlet tar jag när han får jobb...
Åhh, vilken befrielse. Tänk att denna dagen ändå skulle komma... Och att han kanske flyttar, det är ju oxå bra :)
Hoppas nu det hjälpte att skriva av sig lite hihi,
men lämna nu en liten kommentar ;)
Kramizzzz
Det gör ont än!!!
Jag saknar henne mycket...
Tänker på henne varje dag...
Forfarande är frågan varför kvar...
Tänk att det nu gått fyra år...
För cirka fyra år sedan kramade jag dig och sa "jag älskade dig". Pratade med dig i telefonen...
Du var en så stor del av mig, idag är du en stor del av mitt hjärta...
Skulle vilja höra din röst, se dig, röra dig...
I mina drömmar, i mina tankar och speciellt i mitt hjärta finns du och kommer alltid att finnas <3
Jag älskar dig Mormor och jag saknar dig så det fortfarande gör ont....
Kommer det såret någonsin sluta blöda och göra ont tro?
--------------
Hmm
Där försvann det lilla hoppet som vuxit sig fram!
Mår inte dåligt för det,
för vad hade vi förväntat oss!
Synd att *** inte förstår...
Har *** någonsin förstått... ?
Hihi
En kommentar från "nånsomtyckerduärsöt" Undrar bara vem du är, hihi
Kanske du kan avslöja dig???
HIhi
MIn dag blev fin och den är bra idag med ;)
Tackför din fina kommentar
-------------
Läste det jag skrev om honom....
Lät illa...
Och orkar jag såska jag förklara...
Och som jag alltid säger tar jag mig ur detta oxå...
Väntar nu bara på en Jurist som ska skriva en massa papper...
Men jag skaförsöka förklara.. Men inte nuoch förmodligen inte på ett tag,,,
Beskedet kom ju i går som en stor chock... Ringde honom men han svarade inte som vanligt... Så jag tog saken i egna händer!
I allafall... Jag mår fint :) tråkigt bara att han gjorde detta mot mig och barnen...
Men men... livet är fan inte en dans på rosor för vissa...
Trooo
------------------------------------------------------------------------------------
Tro
Jag vill känna troJag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen
-------------------------------------------------------------------------------------
Dessa ord stämmer så bra...
På hela mitt liv, (förutom på mina barn och mitt jobb)
Detta med han... Finns det någon tro? Man vill ju känna men allvarligt!
Detta med ekonmin... Finns det tro där? Igen man vill känna... men...
Detta med käleken... Finns det tro där? Jag vill känna men vågar jag?
Jag vill se ljust och så på allt, vakna upp med lugn och ro...
Detta med honm är i alla fall slut i slutet av Februari :D Då är huset borta, förrådet, kontakten. Behöver "bara" höras var fjärde vecka om han sköter sig.... Jag slipper honom nästan helt... För folk som sviker om och om och om igen vill jag inte ha i mitt liv. Han får såra någon annan... Här är det slut!
Ekonomin... Huset såldes idag... Och ni som är så förbannat nyfikna... Ring inte mig! Jag kommer ändå inte tala om det! Mina bekymmer eller har ni tänkt betala?
Detta med kärleken... Hmm... Jag är nog mest rädd. Tänk vad ledsen man kan bli om någon kommer för nära.
Värsta depp inlägg ju...
Men jag vet att jag har det bra... Men ibland får jag oxå gnälla... Och idag är en dag då ag får gnälla....
Men jag vill ändå säga att vissa kan muntra upp en ;)
----------------
Det blir som vanligt...
